Ja herregud... Tiden räcker inte till!

Jag har fått en praktikplats som jag ska vara på 40 timmar i veckan. Vilket betyder att det är ett heltidsjobb nästan. Bara uselt betalt...

Sen har jag skolan som jag ska klara av oxå... Hur det nu ska gå.

Och så har jag MiniE och A. 

Och tiden räcker verkligen inte till. Det är så mycket jag vill, det är så mycket jag behöver... Men tiden finns inte...

Stress, stress, stress... Och en lägenhet som ska skötas oxå...

Och trots att en person varit trevlig... Så sitter dom sårande orden fast! Dom gnager konstant i hjärnan på mig! Jag mår skitdåligt över det, men jag klarar inte av att berätta det. Jag klarar inte av att ta striden med hen... I hate this!

Sen alla drömmar om framtiden.... Dom känns så långt borta!

Tänk vad jag skulle behöva semester! För att vara arbetslös så låter det helt sjukt! Men jag skulle verkligen behöva komma bort! Inga måsten, inga tider att passa, utan bara få vara jag med min familj! En dag, en dag ska jag ha en sån dag! Eller en sån vecka! Att få vara bara vi!

Men som sagt, det känns långt borta...

DeppDeppDepp!

Tror jag behöver gå och gosa lite med kossorna och bara njuta!

OverAndOut

Mini E väckte mig innan 2 inatt av att hon hade kräkt ner hela sig och sin säng... Sen bajsade hon ner halva sig på det... Så tidigt på morronen och byta rent i två sängar och ställa lillan i duschen va inte det roligaste... Och skruttan grät massor :(
Vid halv 5 lyckades vi somna om och fick sova i 3 timmar till. Så dagen idag har varit lite halvlullig!

Inge mer kräks iaf så det är vi glada för!

Men jag vet inte riktigt vad jag har för känslor...

Orolig för att mini E ska bli jättedålig.

Ledsen av flera anledningar..

Besviken...

Ont i magen.

Trött.

Stressad.

Rädd..

Jaa, känns som att jag har 1000 olika känslor men jag kan inte sätta fingret på alla!

Skitjobbigt äre och jag vill bara gömma mig nånstans!

Skulle behöva städa som inte blev gjort under dagen.. Men samtidigt så har jag en engelska-uppgift som måste göras. Men jag vill mysa ner mig till Greys anatomy och sticka lite! 

Jag vill bli liten igen! När man inte hade allt låg på sina egna axlar...

Jag behöver gråta!

Jaa, nu äre ett tag sen jag skrev här!

Men har väl inte riktigt funnits lust, ork eller tid :P

Jobb är det väl inte så mycket.. Men hoppas att det vänder snart och att jag kan få svar på alla mina jobbsökningar!

Hatar att gå och känna att vi skulle kunna göra så mycket mer, att vi skulle kunna ha det så mycket bättre om jag bara fick en fast inkomst! Det är inte så att vi lever på brödsmulor nu men att kanske kunna ha ett sparande skulle vara skönt!

Skolan... Känns som att den bara blir svårare men jag kämpar på!

Den här veckan är det bara vi brudar i lägenheten! A är i Åre med några från hans familj och åker skidor :) Som han har längtat! :) Tyvärr är det skitjobbigt för oss! Mini E förstår ju inte riktigt varför pappa inte kommer hem... Och jag är så fruktansvärt mörkrädd och skiter ner mig såfort det knakar typ... Kommer hoppa högt varje gång grannen går igenom hallen kvällar och mornar... Men jag kör på att ha alla lampor tända för då ser jag allt ;) Sen hur det går på nätterna vete tusan! Däckar i soffan vid tvn kanske ;)

Som tur är kommer en fin vän på onsdag och är kvar till fredag när vi gör sällskap till Nyköping :)

Sambon och jag hade iaf en bra kväll igår innan han drog allt för många mil bort. Hans chef hade fixat biljetter till GnestaRevyn, som va superbra! Så mycket skratt att magen gjorde lite ont :P Och sen var det invigning av nya kontoret(?) på Lebro. God smörgåstårta och trevliga människor!

Sen blev de brumma till Nypan där mannen sa hejdå :( Så nu är vi alltså en vecka utan han :(

Jobbigast blir nog på lördag, att stå där utan en födelsedagspuss :( Men jag har ett kuvert står på skänken utanför sovrummet som inte får öppnas förns på lördag! Fingrarna kliar men jag ska hålla mig! Och så får jag kvalitetstid med mamsen och familjen :) Så den här veckan kommer gå fort! Så A snart är hemma igen! 

Men nu, fixa så jag kan se onsdagens avsnitt av Greys anatomy! Som jag missade för att jag mådde som en söndertrampad snigel :(

Jag försöker peppa mig själv! Jag försöker blicka framåt för att se att livet en dag kommer se bra ut!

Men vad gör man när man inte vet nånting längre?

Vad gör man när man inte finner tid, inte finner ork?

Jag hade motivationen till att göra upggifter till engelskan! Jag ville få det gjort. Men så fort jag sätter mig, då fattar jag ingenting! Läraren vill ha det på helt andra sätt än jag kan göra det, känns det som!

Och har jag problem nu, hur ska jag då klara högskola?

Men det är vad jag vill! Det är vad jag hoppas att jag ska göra! 

Men så kommer tankarna... Om jag nu lyckas klara engelskan men inte kommer in på högskolan... Vad gör jag då? Vad händer då?

Och sen är det det här sluta rökandet! Jag vill! Jag ska! Jag kan! Men med alla tankar och allt som jag tror ska sätta sig emot.. Det gör det bara jobbigare! 

Och sen är det hemmet... Det ska städas, det ska tvättas, det ska diskas, det ska lagas mat... Hur ska man hinna allt när ens dotter vill att mamma ska leka med!

Jag klarar inte att se tårarna i hennes ögon varje gång jag säger "inte nu gumman, mamma måste...."

Hur får man allt att gå ihop?

Hur klarar man timjobb, skola, arbetssökande, dotter och hemmet samtidigt?

Hur gör man?

Hur gör man för att inte känna att man är världens sämsta mamma?

Tårarna sprutar och jag vet inte vad som kommer hända... Om livet kommer bli som jag vill, eller om det är dax att tänka om...

Eller okej, jag erkänner, jag säger alltid dagis istället! Förskolan låter så... fint. Nått jag inte är alltså ;)

Men jag är livrädd för hur det ska gå för min lilla skrutt på hennes dagis nu!

För, innan jul var det problem med personalen så det kom in 2 vikarier och innan Elsa lärt sig dom helt var allt väldigt oroligt. Hon visade inget på dagis så... Men hemma med sömn och så var det annorlunda.

Och nu är det bara 1 vikarie kvar på Elsas avdelning och 2 ordinarie. Den ena ordinarie och vikarien är Elsas trygghet! Hon pratar om dom HELA tiden! Den andra ordinarie är Elsas "fröken" som vi har utvecklingssamtal och så med, men då hon varit borta ett tag så har Elsa inte riktigt fastnat för henne än. 

Och nu är det så att 28 februari är vikariens sista dag på det här dagiset, och istället kommer det en ny "fast" personal 3 mars. Vilket vi föräldrar blev meddelade om på tavlan i hallen. Alltså inget vi fick höra av personalen så utan bara av en liten text på en tavla som alla inte ens kollar på...

Dels vet vi inget om den här andra, om barnen får träffa henne innan, om hon kommer några tillfällen innan så barnen känner igen ansiktet eller om det bara blir ett byte och huxflux är T borta och J är där..

Jag som förälder blir väldigt besviken på sånt här!

Och ja, självklart ska jag prata med personalen om det här så fort min dotter är frisk och tillbaka på dagis!

Men det jag är orolig över är att Elsa kommer bli sådär nervös igen och ha problem med sömn och inte vilja nånting... 

Tänk om man fick vara med och bestämma vilka som skulle jobba med ens barn! Då den här vikarien verkligen är en av dom bästa! Och jag litar på henne fullt ut! 

Fy vad jag bara låter som en gnällig förälder.. Men jag vill min dotters bästa! Jag vill inte höra henne säga att hon inte vill till dagis! Jag vill inte se henne vakna i panik på natten! Jag vill inte se henne gå igenom samma sak igen!

Jag älskar att skriva, om allt mellan himmel och jord! Och eftersom folk inte tycker att jag bör/får skriva vad jag vill på fb så gör jag det här istället ;)

2013, jaa det va ett ganska värdelöst år... Bara massa skit!

Elsa opererades, Elsa fick åka ambulans, massa dagar på sjukhus, inget på jobbfronten, mamma blev sjuk, jag fick missfall, fick höra att A är värd "någon bättre än mig", började röka igen...

Och självklart hände det väl bra saker oxå! Men större delen verkade vara ett dåligt år!

2014 började inte superbra men det som inte dödar det härdar! Ryggproblem från helvetet! Men jag har slutat röka! (3e dagen fri idag) och jag har börjat röra på mig mera!

Visserligen har det bara gått några dagar och jag känner vissa stunder att jag inte alls orkar/vill fortsätta... Men för min egen skull så försöker jag peppa mig själv att jag måste! Jag vill ha en framtid med min dotter och A! Och kanske kanske fler barn ;)

Men tyvärr gnager rösten om att jag inte duger... Jag blir inte av med den! Ord sårar mer än folk tror!

Mitt liv! Min styrka! Mina bästa vänner! Mitt allt <3